Fatta, förstå
Ja, jag gnäller kanske mycket ibland över mina smärtor....men det hade ta mig fan ni också gjort om ni haft en smärta halva erat liv som dessutom bara blir värre för varje år.
Minns så väl att det började när jag var 14 år, började med att vissa fingrar låste sig när jag skrev på tangentbord eller att jag fick ont i fingrarna i högerhanden när jag skrev mycket med penna.
Ingen vuxen tog det på allvar då, för att jag var ju så ung, inte skulle jag ha problem med mina leder då inte.
Värre blev det efter min första graviditet. Då kunde jag få riktigt ont i handlederna...oftast höger men ibland hade jag otur och fick ont i båda samtidigt.
Jag uppsökte en läkare när sonen var runt 1 år för då började fingrarna låsa sig oavsett vad jag gjorde och smärtan blev värre. Det klämdes, drogs och kändes och det togs blodprov. Fick till svar att proverna inte visade något...de hade testat mig för reumatism då det går i släkten.
Fick även utskrivet vanlig värkmedicin (alvedon & panodil) på recept mot smärtan...trots att jag gång på gång sa att det inte hjälper.
Har uppsökt läkare efter det också, men har då känts som att jag inte blivit tagen på allvar, så sent som sommaren 2013. I höstas fick jag dock nog, för efter graviditet nummer två blev det bara värre och värre!! Då i vänster hand och handled. Kunde ha så ont vissa dagar att jag grät av smärtan trots att jag bara satt still och inte gjorde nåt.
Ringde vårdcentralen och grät i luren så ont jag hade och fick tid någon dag senare till en annan läkare som direkt misstänkte nåt specifikt som jag aldrig lär mig namnet på....kom dit, det klämdes, kändes, drogs, ifrågasattes min vikt (men uteslöts när jag sa att jag vägt allt mellan hälften så mycket som då samt 10 kg mer än då och haft ont oavsett vilken vikt jag haft) med mera och det togs en massa blodprover.
Fick remiss till neurologen där jag fick plågas med stötar i händerna och armarna - inte skönt!
Någon vecka senare fick jag hem ett brev med mina provresultat - alla negativa! Inte ens det hemska testet med stötarna visade något.
Jag hade så hoppats på att det läkaren misstänkt från början skulle stämma, då hade jag fått en operation och sen hade jag sluppit smärtan.
Nu är jag här i stället 6 månader efter senaste läkarbesöket och 14 år efter att smärtan började visa sig och har sjukt ont i min hand och handled. Så ont att jag kan röra den neråt och uppåt Max 1-2 cm innan det tar stopp och hugger till. Smärtan är så olidlig ibland att tårarna inte kan hållas tillbaka. Smärtan sprider sig hela vägen upp till armbågen. Och jag vet inte vart fan jag ska ta vägen!
Lyfta saker med enbart den handen när det smärtar är nästan uteslutet, styrkan finns liksom inte där. Stödja mig på den kan jag absolut inte göra.
Och "folk" tycker jag överdriver min smärta.
Oftast säger jag inte ett ljud om hur ont jag har eller ens visar det öppet. För nej, ärligt talat tycker jag inte om när folk tycker synd om mig.
Ja, det har jag också fått höra att jag "är ute efter att folk ska tycka synd om mig" NEJ!!! Jag vill inte det, jag vill bara att ni ska förstå!
Det är inte ett jävla dugg roligt att sådana här problem, speciellt inte med det jag använder dagligen, det som har stod betydelse i mina arbeten, det jag älskar att jobba med (pyssla, baka, laga mat, rita, skriva...) - mina händer!
Du behöver inte tycka synd om mig, det bryr jag mig inte om. Jag tycker säkert inte ens synd om dig när du har ont...men däremot förväntar jag mig FÖRSTÅELSE!
Och det är två olika saker.
Peace